-

Gick vägen upp till park som jag gått varje dag i tre års tid. Gick längs krondikesvägen hela vägen till badhuset. Minns hur vi hade klättrat in på området där, den där dagen för snart 5 månader sen, den sena sommarkvällen den 23 juni. Den dagen då allt tog slut.

 

Gick över till Odenvallen, bandyplanen. Jag minns när du spelade där, när jag fick kolla på en match med dig, minns hur vi kysstes i bortre hörnet av bandyplanen, minns hur jag ritade ett hjärta precis innan. Jag stog där idag, 2 år senare. Hur har allt gått så fel? Jag har förlorat dig under dessa två år. Någon gång slutade jag bry mig om du skulle släppt mig, någon gång släppte du. Men det finns nått kvar som alltid kommer leta efter dig. Något som alltid kommer få mig att backa ur när det blir för seriöst med någon annan. 

Jag gick förbi Theos hus. Jag minns när vi sov där, hur vi bråkade, igen. Inte högljutt, inte med ord. Med handling. Att jag bytte placering och satte mig bredvid D istället. Jag vet nu hur mycket fel jag gjorde. Det är inte okej att vara förälskad i någon annan än sin pojkvän. Då är nått fel. 

När vi gick där på vägen längd det vita staketet hem till dig. Hur vi diskuterade, hur arga vi var. Besvikna ledsna irriterade. Det duggregnade och vi hade bara drygt en vecka kvar tillsammans. Tänk om vi hade vetat det då.